Jourhavande sociolog

en sociologisk självhjälpsblogg

25/05/2013

Om att vara doktorand: Del 1

På uppmaning från en annan klok doktorandbloggare The Thesis Wisperer kommer jag nu att använda min blogg för att skriva om saker som jag skulle velat veta när jag började doktorera. Då jag nu har dryga året kvar så kommer det främst att bloggas om hur det är att vara doktorand för att på så vis visa andra att de inte är ensamma i att tvivla på projektets relevans, ha skrivångest, inte veta hur man ska bete sig och vad man ska göra efter man är klar.

Bloggen jag är inspirerad av är The Thesis Wisperer. Bloggen beskriver doktorandlivets vedermödor och ett speciellt bra inlägg är The Valley of Shit. I inlägget beskriver han Bajsdalen (bra översättning va’?) som en plats där många doktorander hamnar när man tappar perspektiven och självförtroende och därmed tron på sig själv och sitt projekt.

Jag håller med om analysen. Jag har sett det hos alla mina kollegor men jag skulle vilja göra några reflektioner kring denna plats som många befinner sig i i olika stadium av deras doktorandtid.

Jag skulle väl kunna säga att jag besökte denna dal i mitten av min doktorandtid. Jag hade börjat på en sammanläggningsavhandling (något förenklat så är det en avhandlingform där man skriver ett antal artiklar, publicerar dem separat och sedan lägger ihop dessa till en bok). Jag hade gjort en del datainsamling (mycket som jag inte kunde inkludera i avhandlingen) och förstod inte hur jag skulle gå till väga för att få ut mig publicerbara artiklar och framförallt inte vilka tidskrifter jag skulle välja att publicera i. Jag försökte men kom ingen vart. Då gick jag många turer fram och tillbaka i Bajsdalen. Jag tvivlade på att min frågeställning var relevant och om jag överhuvudtaget hade kapacitet att doktorera.

Tack vare fantastiskt stöd från olika håll så kunde jag ta mig ur Bajsdalen och hitta tillbaka till att det jag gjorde hade relevans och att jag inte var så dålig ändå.

Jag säger inte att hitta ur Bajsdalen är något man kan göra själv. Jag tror inte att det finns något sätt att hitta den vägen själv. Att doktorera är att socialiseras in i en värld av tuff konkurrens och där behöver man mentorer som man kan ta rygg på.

På många sätt kan man nog helt undvika Bajsdalen men det kräver vissa förberedelser. Här följer några saker jag önskar jag hade tänkt på innan jag påbörjade mitt avhandlingsprojekt.

1. Hitta nyckel personer: Välj handledare med omsorg ( Om du inte har möjighet att välja så se till at du har någon annan senior inom akademin som du känner förtroende för och som kan hjälpa dig med att öppna vissa luckor och avkoda vissa mönster)

2. Hitta sammanhang: Bry dig om dina kollegor. Att hitta andra doktorander som går igenom samma sak ger dig möjlighet att reflektera och känna dig mindre ensam.Försök också hitta andra akademiska sammanhang utanför din institution så att du kan få möjligheter till att se andra miljöer än där du just hamnat. Det ger perspektiv och det behövs. Andra platser utanför akademin kan också bli ett vattenhål där du kan hämta inspiration och där de frågor du håller på med ses med mer pragmatiska ögon. Det gör att du lättare kan hålla uppe tron på relevansen i ditt projekt.

3. Analysera platsen: Gör så mycket research som du bara kan kring platsen. Googla allt du kan på professorer och deras intressent. Kolla också vilka andra forskarmiljöer som institutionen har kopplngar till. Om ifall du redan vet vad ditt avhandlingsämne är när du börjar så kan det underlätta om du kollar upp vilka tidskrifter som du skulle vilja publicera i så att du inte behöver göra allt sådant när du börjar.

4. Tänk på att det inte bara är att skriva en avhandling utan att det handlar om att socialiseras in i en profession och att det är många andra färdigheter som du kommer att ha nytta av än de strikt akademiska så som analytisk förmåga och teoretiska kunskaper i ditt ämne. Kolla gärna med institutionen om de ger kurser även i dessa färdigheter och ifall de inte gör det se till att ta del av böcker kring sådant vid sidan av.

Här är några lästips som hjälpt mig ta mig ut ur Bajsdalen. Det är självhjälpsböcker och bör läsas med ett kritiskt öga men det ger perspektiv på en tillvaro och det är bra:

How to get you PhD av Estelle Phillips  och  Derek.S. Pugh är en bok som på ett pragmatiskt sätt visar på de flaskhalsar som man som PhD står inför.

Finish you Dissertation ones and for all: How to Overcome Psychological Barriers, Get Results, and Move on with Your Life av Alison B. Miller är en bok som är bra lite senare in i processen då du kanske börjat skriva och behöver en spark i baken för att inte fastna i Bajsdalen eller någon annan dal.

Writing Your Dissertation in Fifteen Minutes a Day: A Guide to Starting, Revising, and Finishing Your Doctoral Thesis av Joan Bolker är också en fantastisk bok som avdramatiserar skrivandet.

Jag vill med detta inlägg inte säga att alla hamnar i Bajsdalen men det finns alltid en risk som man kan påverka. Jag älskar att doktorera och hoppas fler tar den vägen.

 

 

 

23/05/2013

Man pratar om Husby även i Kanada

Husby har blivit vida känt. Ottawa Citizen skriver så här:

“This is not OK. We will not give in to violence,” Prime Minister Fredrik Reinfeldt said. “We must all help out to regain calm. The residents of Husby need to get their neighbourhood back. Reinfeldt added that Husby — where around 80 per cent of the roughly 11,000 residents are first- or second-generation immigrants — has been going in the right direction during his seven-year tenure, with employment increasing and crime falling

Kanske är det just förtydligandet;— where around 80 per cent of the roughly 11,000 residents are first- or second-generation immigrants —, som gör att många frågar mig om ‘the young immigrant rioting’. Genom att koppla det till invandrarskap så missar vi så mycket. Invandrarskap förenklar och förblindar. Även här i Nordamerika.

 

 

 

 

22/05/2013

Om att sparka in öppna dörrar

Statsminister Reinfeldt gav i dagarna en möjlighet för Jourhavande Sociolog att sparka in en öppen dörr. Så här kommer sparken:

Journalist: Vilka behov av politiska åtgärder av dig som ledare ser du på kort sikt nu?

Reinfeldt:  Jag tror att detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar som bor där, företagare. Det är alltid så att när våldsverkarna tror på våld så är finns deras största brottsoffer i deras närhet, i deras omgivning. Det är de som måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta. Det är inte ni som styr här, det är majoriteten som vill ha lugn och ro, svarade statsministern.

Det vi ser i detta citat är ett mycket pedagogiskt exempel på en retorik där det underliggande antagandet är att det är individerna som måste ändra på sig för att förändring skall ske. Det är alltså inte statliga insatser.

Tack Reinfeldt för att du givit ett så klockrent exempel på när man individen ges ansvar för något så stort som utanförskap. Jag tror att detta sätt att tänka bara ökar utanförskapet. Politiken måste ta sitt ansvar. Det är system som skapar utanförskap inte människor.

 

Citatet är hämtat från dagens DN

 

 

16/05/2013

Om överskottsmålet och det socialdemokratiska dilemmat

De senaste veckorna, har slopandet omförhandling av överskottsmålet stått i centrum. Överskottsmålet infördes i samband med 90-talskrisen för att få kontroll på statsfinanserna. Nu menar många ekonomer att målsättningen spelat ut sin roll eftersom Sveriges statsskuld minskat kraftigt. I förrgår skrev jag om de ökade klyftorna utifrån en artikel i DN. Idag skriver DN igen att det kanske handlar om en myt och att man i alla fall inte kan anklaga alliansen för att vara största boven i detta drama.

Magdalena Andersson framställs i dagens DN debatt som kritisk till att överskottsmålet inte har nått dvs att statsfinanserna ska gå ­ 1 procent plus i snitt över en konjunkturcykel.Om så är fallet eller om hennes citat är rykt ur sin kontext är svårt att bedöma men det som är intressant här är ifall Socialdemokraterna inte riskerar att bita sig själva i svansen i den här frågan.

Är det inte så att det anses väldigt ‘sosse’ att investera sig ur kriser? Att satsa på social och materiell infrastruktur har väl varit Socialdemokraternas mantra. Att nu vara så övertygade om att överskottsmålet ska nås till varje pris är kanske inte så smart tänker jag just för att det inte är så ‘sosse’ att ha en massa pengar på banken när folket behöver bättre skolor och fler arbetstillfällen för att kunna leva upp till mål som är mycket längre bort än överskottsmålet.

Ett mål är väl per definition dessutom just ett mål. Något man ska sträva efter och något föränderligt. Ett mål, per definition skall väl inte nås till vilket pris som helst utan skall vara beroende på vart man är just där och då. Kanske riskerar Socialdemokraterna att verka mer höger än högerblocket om de fortsätter att hävda att överskottsmålet inte uppnås och skall uppnås på bekostnad av viktiga investeringar i den välfärd som målet till en början var till för säkra.

 

15/05/2013

Om rapportering, social medier och makt

Efter raset om att Facebook som stoppat en sida som visade på 33 anledningar till att feminism behövs. Den öppnades igen och ingen vet riktigt varför. Idag skriver Kawa Zolfagary på Genusfolket.

Jag gjorde ett upprop på ansiktsboken för några dagar sen som handlade om att rapportera Nationaldemokraternas grupp för att se om även den stängs ner när tillräckligt många rapporterar den sidan som stötande.

Efter att i affekt agerat på detta vis satt jag ner och försökte se objektivt på min handling genom att ta på mig  Jourhavande sociologens glasögon. Det var kanske inte riktigt stringent gjort. Om jag tror på att förändring bör komma uppifrån för att kunna göra skillnad och verkligen ändra människors attityder och beteenden så bör jag ju inte uppvigla alla mina ansiktsvänner att gå och rapportera en sida som informerar om Nationaldemokratiska partiet som i och för sig är nazister men som kommer finns kvar oavsett om deras sida finns på ansiktsboken eller inte.

Ja man kan ju tänka sig att rapporteringsverktyget på ansiktsboken blir ett hämndverktyg så om någon kränker mig så kan jag kontra med att rapportera den istället för att diskutera med den. Detta är en obehaglig utveckling där individen står för att rättvisa skippas i något typ av rapporteringens  vilda västern. Öga för öga, rapportering för rapportering.

Gillar dock viss ofarlig civil olydnad så jag hoppas att fler går in och rapporterar Nationaldemokraternas sida. Jag är kanske icke-stringent men det må vara hänt.

Vi agerar som vi gör för att det finns möjlighet till det så så länge det finns möjlighet att rapportera saker som känns stötande så gör´t! Re-claim reporting!

 

14/05/2013

Om att klyftorna ökar

Idag tar DN Ekonomi upp den aldrig så relevanta frågan om omfördelning och ekonomiska klyftor. I artikeln Klyftan ökar som bygger på statistik från Swebank visa man på att klyftorna mellan de som får det bättre och de som inte får det ökar.

Det är väl ingen skräll att vi privilegierade bostadsrättsinnehavare med stadig inkomst har gått vinnande ur den senaste tiden skattelättnader och ränte sänkningar. Problemet är inte att medelklassen får det bättre utan att klyftorna ökar. I Kristian Lundbergs böcker om Yarden som jag skrivit om tidigare gör den nya underklassen synlig. Författaren själv är en del av den, i alla fall innan han skrev böckerna. Det den boken gör är att visa på berättelserna bakom Swedbanks statistik. Det är stafettarbetarna som är den nya underklassen i Lundbergs bok och den består av människor som inte har något annat sätt att försörja sig, som inte vet om de ska jobba nästa månad och ibland nästa dag. Dessutom är denna klass, om man får tro Lundgrens bok också etnifierad. Det är personer med utländsk härkomst som är hans arbetskamrater på Yarden. Genom boke neråt vi höra om hierarkier där vissa oftat tillskrivna och ibland faktiska nationaliteter har högre status än andra.

Att inte kunna planera sina dagar på grund av jakten på pengar för att överleva är inte humant. Det är det aldrig men när klass sammanfaller med föreställningar om invandrarskap, etnicitet så blir det skrämmande på ett annat sätt. Då kan missnöjespartier hitta möjligheter att skylla en misslyckad fördelningspolitik på den invandrade delen av befolkningen eller bara de som tillskrivits invandrarskap.
Det är just därför som Jimmie inte vill prata om klass.

13/05/2013

Kolla även in Fjärde uppgiften som ger forskare tid att tala till punkt! Tack Bisonblog för tipset!

13/05/2013

Om Sociologisuget

Här kommer ett tips om en grym öppen blogg för alla som vill läsa, publicera och diskutera sociologiska texter. Sociologisuget!

Här är ett riktigt bra inlägg som förklarar varför Sociologin har en viktig  roll i samhällsdebatten.

Join the movement!

 

13/05/2013

Om att blogga

Idag har det då gått 100 dagar sedan jag började blogga. Ikväll bjuder Fredrik Wass till Historiska museet för att fira målgången.

Vad är då tjusningen och dilemmat med att blogga?

Ja det svåraste är ju hur man kommer på något att skriva om. Det kräver nästan att man sätter på sig ett par blogg-glasögon genom vilka man betraktar vardagen. Många gånger har jag känt att man behöver komma på något smart och särskilt som jag har valt det något pretentiösa namnet Jourhavande Sociolog. Jag har i bloggen försökt att förmedla människans litenhet inför strukturer. Att visa på att den ångest vi har inför våra små men högst verkliga problem ofta kan kopplas till större ordningar som vi också till viss del har möjlighet att skylla ifrån sig på. Detta kan gälla såväl sopsortering som att ta ställning till “Ta-debatten-retoriken. Jag ville med denna blogg få människor att se kritisk på de system som vi ingår i och förstå de normer som styr våra beteenden och framförallt vår ångest inför olika saker.

Så här på min 100ande dag så vet jag inte om jag lyckats men jag vet att jag kommer att fortsätta tack vare #blogg100 uppropet.

Vi behöver bloggen för att kunna skriva längre utan att för den delen skriva långt. V behöver ofta mer än 140 tecken för att kunna resonera och visa på komplexiteten i en viss åsikt. Där har bloggen ett tomrum att fylla. Sedan inser man väl också att blogga är den del av ett identitetsbyggande som möjliggör men som också kan bli något man måste stå till svars för. Bloggande är speciellt inom till exempel akademin fortfarande sett på med viss skepticism.  Det antas ta tid från annat. Det anses kanske ibland vara en aning ytligt men det är trots allt vår tids bästa data ifall man vill forska om just identiteter och mänskligt meningsskapande. Bloggen är Story telling och alla vet att den som berättar den bästa berättelsen vinner.

Vi ses på historiska!

07/05/2013

Schlingmann’s berättelse

“Makten är hos den som är bäst på att berätta”.  Schlingmann är nog på elitnivå när det gäller just detta med att berätta.

Samtalet på SNS Vision handlade mycket om vad det var i samhället som drev honom att bli moderat. Schlingmann berättade att han krossat tv-apparater på torget för att manifestera mot det statliga tv monopolet. Hans kamp för att kunna välja ledde honom hela vägen till partisekreterarposten och Schlingmann som fått all cred för Moderaternas förnyade image. Nu har han startat egen kommunikationsbyrå.

Jag gillade Schlingmann. Lite oväntat men så var det. Han är bra på att berätta och att göra. Det var bara två saker som jag inte riktigt höll ihop och där det s(ch)lingrades lite.

Den första handlade om hur han avfärdade sitt eget ansvar i skapandet av en blockpolitik där väljare förväntar sig en flerpartilösning minst ett år innan valet. Schlingmann, trots sin tro på individen, hävdade med bestämdhet att han inte haft något som helst ansvar i detta. Men visst är det så att man inte kan få cred för något man inte tar ansvar för?

Den andra handlade om hur mycket man kan förändra en politik utan att den blir just populistisk. Om vi alltid fokuserar på vad vi kommunicerar till väljare genom att skriva nya verklighetsberättelser som han kallar dem. Vi har redan många sådana berättelser men trots det så väljer vi ju politiker för att vi tror att de är bättre än oss själva på att ta beslut som vi inte har kunskap att ta själva. Vi ger dem ett förtroende och ett ansvar inte bara att berätta berättelser utan också att göra sitt jobba och ta beslut i frågor som gemene man inte hinner sätta sig in i. Politiker kan inte bara kommunicera de måste ta beslut också. Dessa beslut leder till ett visst ansvar som man inte kan komma undan oavsett.

 

 

Newer Posts
Older Posts