Jourhavande sociolog

en sociologisk självhjälpsblogg

30/08/2013

Om Lundsberg och klasskillnader

Ingen har väl undgått att Lundsbergs internatskola stängdes i veckan på grund av enligt min mening: tortyr. I eftermälet av denna händelse så har det kommit att handla om klass men inte för att journalisterna tagit det greppet utan för att fd elever och föräldrar har.

Debatten påminner, tycker jag om en fars där klasskillnader å ena sidan inte finns (enligt sociologer?! se nedan) och å andra sida att det finns klasshat men då bara i formen att arbetarklassen, hatar överklassen och därför vill stänga deras skola. Fd Lundsbergare och föräldrar till elever har gått ut i media och sagt att detta handlar om ett klasshat och att dessa elever nu måste går i ‘vanliga’ skolor där de riskerar att bli mobbade… men vänta de var ju mobbade på Lundsberg. De kommer bli mobbade för att de är överklass men vänta… det fanns ju inga klasskillnader i Sverige. Det mest episka uttalandet kom i aktuellt häromdagen då en fd Lundsberg elev intervjuades:

Jag vill börja med dementera det där med att Sociologer säger att klassskillnader inte finns. Det är inte sant. Snarare handlar det om att begreppet inte får reduceras till att bara handla om inkomst. Det handlar t.ex. lika mycket om vem som har makt på arbetsmarknaden (och i skolor) och hur vissa grupper stängs ute.

Så här skriver Fronesis om behovet av att prata om klass och om vilka nya aspekter man bör tänka på:

Med Fronesis nr 40–41 vill vi bredda diskussionen om vilken betydelse klass har i dagens samhälle. Det handlar om hur klass kan förstås i förhållande till arbetsmarknadens hierarkier och utestängningar samt huruvida det fortfarande är möjligt att betrakta klasser som politiska aktörer. I numret introduceras en rad centrala samtida klassteoretiker. Dessutom granskar vi de klassmässiga realiteterna bakom vår tids diskussioner om utanförskap, klassresor, medelklass och prekariat.

I samma anda kan man nog studera debatten kring Lundsbergs stängning.
De är är tydligt att inkomstklyftorna ökar men även att andra sociala gap öppnar sig som är värda att analysera. Man kan inte hävda att det inte finns några klasser i ett sådant läge. Ingen skulle det. Vissa skulle till och med hävda att många andra sociala problem faktiskt är kopplade till klass snarare än t.ex. invandrarskap som vissa andra vill hävda.

Stängningen av Lundsberg handlar däremot inte om klass. Det handlar om en skola som tillåtit pennalism i alla tider och detta är första gången som någon vägar anmäla. Det handlar om riter där det ska bestämmas vem som bestämmer över vem. Det finns ingen plats för kamp där. Det är bara att lyda. Så viss finns det en klass aspekt i själva riterna men att själva stängningen förklaras i klasstermer det köper jag inte. Det handlar om en skola där elever skadas på skoltid. En sådan skola ska stängas oavsett vilka barn som går där.

28/08/2013

Tips om vad du ska tänka på när du ska försvara din avhandling

Jag läste en fantastiskt blogg post i The Cronicle of Higher Education av Gina Barreca igår när jag låg och oroad mig för vilka frågor jag kommer att få på mitt slutseminarium. Gina skriver i sin roll som handledare och texten är riktad till en doktorand som skall ha sin disputation dagen efter. Det är en klok text om att tro på att man är experten och redo att prata om sitt projekt.

Det bästa tipset som jag tycker Gina ger inför disputation eller slutseminarium är följande:

“Remember that you’ve earned the right to be considered the expert in the room. When you started writing about this topic, I knew more about it than you did. Now you know more than I do. That’s exactly how it’s meant to work: Because of the research, the scholarship, the thinking, the writing, and the time you’ve put into your dissertation, you are the one person who can answer with authority the questions we’ll ask. Show everybody in the room evidence of that authority. Enjoy the sense of mastery; let us see how at ease you are with your subject.” (From So You’re defending your dissertation Tomorrow!)

Läs gärna hela inlägget. Det ger perspektiv och det behövs i dessa dagar.

 

28/08/2013

Om att rösta efter egen börs

Jag har blivit ombedd av min bror att skriva texter om svensk politik och de underliggande antaganden som kommer med vissa förlag . Vi pratar ofta politik men mindre sällan pratar vi om tankarna bakom. Vi pratar mycket om de förslag som partierna lägger men inte så mycket om de underliggande antagandena som ligger bakom förslagen. Det första inlägget handlar om att rösta efter sin egen börs.

Så vad är då det underliggande antagandet som gör att det blir problem med att rösta efter sin egen börs?

Många skulle ju hävda att så länge skattesänkningar gynnar låg- och medelinkomsttagare då är det bara bra. Problemet som jag ser det är att man riskerar att bli för kortsiktig. Vad som också är problemet är att det leder till att staten mer och mer kan och kommer att lägga ansvaret på individer och familjen. Om vi får mer kvar av vår inkomst så kan vi inte heller på samma sätt kräva av staten att alla kommunala förskolor och skolor ska vara lika bra. Vi tvingas då in i en valfrihet som jag inte är säker på att vi vill ha. Detsamma gäller såklart vård och omsorg. Således som vi röstar efter att får mer kvar i börsen så leder det i slutändan att vi lägger mer och mer ansvar på individen och familjen att ta ‘rätt’ beslut. Detta kan man ju tycka är bra när man kommer från en privilegierad familj. Det kanske inte är så svårt att byta dagis, sjukhus eller äldreboende om man har möjligheten att utvärdera de olika alternativen men jag tror ändå att de flest av oss vill att det inte ska spela någon roll. Det är därför vi betalar skatt. Det är en solidarisk handling som gör att oavsett om jag tycker mig kunna göra aktiva val så antar jag att det finns de som inte kan det. det handlar om att den skola som ligger närmast hem skall vara lika bra som den som ligger längre bort. Det underliggande antagandet när det gäller skattesänkningar är tron på att individen vet vad den borde lägga sina pengar på. Borde veta att de ska spara till eventuella sjukdomar i framtiden och så vidare. Den bygger också på tanken att om folk får mer kvar i den egna börsen så blir de mer motiverade att jobba. Till viss del är detta sant. Jag tror att det finns en gräns där man känner att man betalar mer än man får tillbaka men jag tror att detta också måste ses utifrån ett helt liv. Många vänner som fått barn säger ju att det är då man inser vad man får tillbaka av skatten. Detsamma gäller när man blir äldre osv. Vi kan alltså inte utgå från den situation vi har som ‘mitt-i-livet-personer’ när det kommer till att betala skatt.

 

 

22/08/2013

Hijabuppropet: Vems handling är solidarisk?

Så här några dagar efter #hijabuppropet så måste beskriva några av mina upplevelser av debatten.

Det som blir tydligt är att det alltid kommer att finnas människor som möter en handling med ett påpekande om att du borde gjort så eller så alternativt du får inte göra så för då får handlingen en annan betydelse. Jag ska försöka beskriva vad jag menar och vilka problem med detta.

När jag såg hijabuppropet så gjorde jag följande avvägningar för mig själv: Solidaritet är för mig att visa att man står upp för de som inte har i en lika privilegierad ställning som en själv. Solidaritet handlar inte om att tycka synd om eller att anta att människor själva inte har agens nog att visa motstånd. Det handlar helt enkelt om att erkänna sin privilegierade ställning och vara ödmjuk inför den. OK so far, so good.

Så vad är då som gör min position privilegierad jo, jag kommer från en familj där högre utbildning uppmuntrats. Jag har växt upp med föräldrar som öppnat mina ögon för att världen är komplex snarare än enkel. Jag har fått uppleva livet helt enkelt. Jag är också vit och bor i Stockholms innerstad. Så är det.

Så varför att detta intressant. Jo, för att i eftermälet av att jag lagt upp en bild av mig själv med en hijab (eller snarare en scarf) på huvudet på Twitter och Instagram med referens till hijabuppropet så fick jag extremt många kritiska kommentarer som jag valde att besvara. Det gör jag verkligen inte alltid men denna gång var det viktigt. Just för att det var en genomtänkt handling. Planerad in i minsta detalj. Såklart kan man inte säga det man vill i dessa begränsade forum så jag gör det här.

De kommentarer jag fick hade två tydliga linjer. Den ena handlade om hur exotifierande det var att jag var som vit, medelklass, icke-muslim ‘klädde ut mig till muslim’. Denna kritik är nog det som jag är mest ängslig över och den kom från icke-muslimska, vita personer och ofta från män men även kvinnor. Jag håller ofta med om deras argument. Solidaritetshandlingar riskerar att misstolkas som återupprepade post-koloniala mönster där den vita kroppen alltid har val som inte den icke-vita kroppen har. Därför är den vita privilegierade, kroppen är mer begränsad än andra kroppar i politiska handlingar och ofta med rätta. Men inte i det här fallet skulle jag hävda. Jag håller med om att det ofta blir lite flås-hurtigt  och ibland rasistiskt när medelklasen tar över tolkningsföreträdet men jag tycker inte det var fallet i denna upprop. Flås-hurtigheten tror jag ligger i att många vita, medelklassare inte ägnar sig år självreflektion vilket gör att något som skulle vara en solidarisk handling istället blir förminskande. Jag var t.ex. väldigt noga med att aldrig påstå att jag försökte vara en beslöjad kvinna, jag sa inget om mina upplevelser under dagen just för att jag då riskerar att gå över gränsen som handlar om att man tror att man kan ‘leva en annans liv’. Det kan jag inte. Man kan bara visa sitt stöd för att personer som väljer (OBS!) ska få ha på sig vilka kläder de vill. Jag tog av mig schalen eftersom jag kan göra det. Det är en maifestation i sig. Jag stödde uppropet och det var det.

Den andra linjen av kritik handlade om att slöjan är ett förtryck som man inte skall stödja. Jag försökte hävda att man inte kan bota förtryck med ett annat förtryck. Slöjan används som ett maktmedel av män för att begränsa kvinnans frihet (den gör den absolut) men detta är inte ett argument för att hävda att man ska förbjuda slöjan. Man ska ha noll tolerans mot tvång men inte slöjan i sig. Denna kritik var svårare att spåra d.v.s. det fanns inget namn på avsändaren och det var svårt att förstå om det var personer som upplevt förtycker eller om det var anti-muslimska krafter. I vilket fall som helt så var jag tydlig med att jag manifesterade just för att jag kan välja att bära hijab eller ha en schal på huvudet och det är just det som är grejen. Man ska få välja. Ingen, oavsett bakgrund skall få säga till en kvinna vad hon ska ha på sig eller inte. Man får definitiv inte slå någon på grund av det hon har på sig. Hijabuppropet var därför inte en manifestation för hijab utan för varje kvinnas rätt att bära var de vill utan att bli förryckta eller slagna. Så måste det vara bara.

Till er som missat debatten så vill jag tips om att googla på #hijabuppropet och ta del av det i efterhand. Det sätter många saker på sin spets och jag tycker det är viktigt att vi som definieras som vit, medelklass ibland släpper våra surdegar och one-speed cyklar och tar ställning även fast vi riskerar att få kritik för att vara flås-hurtiga. Det är skit man får ta. Så min uppmaning är att checka in degen på närmaste hotell och ut och ta ställning.
det finns några referenser i mitt förra blogginlägg “Om att trycka på skicka”.

18/08/2013

Om att trycka på skicka

De senaste dagarna har varit besynnerliga. I detta inlägg vill jag därför dra några paralleller mellan mitt eget skrivande av slutmanus och en twitterdebatt som jag givit mig in i då jag ser en gemensam nämnare i de känslor som det innebär att trycka på skicka.

Den 14 augusti lämnade jag in mitt slutmanus av en doktorsavhandling som jag jobbat med i snart 4 år. Jag är en av alla dessa som har älskat forskningsutbildningen och jag har njutit av att få skriva och tänka och av den frihet som detta innebär. Samtidigt när dagen är där för att skicka iväg alla dessa tankar för någon att granska så känner man sig så liten och osäker. Det som varit personligt blir publikt. Detta mål som känts så långt bort och så ouppnåeligt många gånger står plötsligt inför en och istället för att rusta över mållinjen så tvärstannade jag. Där satt jag med mailet framför mig med bilaga och allt och kunde inte trycka på skicka.

En liknande känsla hade jag idag när jag laddade upp en bild på twitter av mig själv bärande hijab i stöd för #hijabuppropet som börjar imorgon.  Denna fråga om en kvinnas rättigheter är så stor och så komplex och slöjan har varit och är ofta kvinnoförtryck. Men vi kan inte på grund av ett förtyck legitimera andra kvinnoförtryck i dess namn. När jag läste Bilan Osman, Fatima Doubakil , Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libres debattinlägg i Aftonblandet så tänkte jag speciellt på en ung kvinna som jag känner som bär hijab och som berättat för mig om de blickar hon får på tunnelbanan. För mig räcker det för att jag ska kunna manifestera. Jag manifesterar för kvinnor som vill ha hijab OCH för de som inte vill. Jag tar på mig en hijab just för att jag har rättigheten att bära den eller att inte. Jag manifesterar för att jag inte tycker att någon skall bli slagen eller mobbad för vad de har på sig eller inte har på sig. Hijab som en minikjol. Men sedan infinner sig samma känsla som med slutmanuset. Jag vågar inte trycka på skicka.

Så nu några retoriska frågor  i sann Carrie Bradshaw-anda: Vad är då detta ett symptom på? Varför tvärstanna vi ofta på mållinjen? Varför säger vi inte ifrån när någon far illa? Varifrån kommer denna rädsla för att trycka på skicka?

Detta är det social strukturerna som hindrar oss. Ibland är det bra men ofta gör det att man inte vågar visa vad man tycker och inte vågar stå upp för något för att man vill tillhöra en viss grupp. Jag är till exempel ofta rädd för att jag i min iver att slåss för rättigheter ska förminska betydelsen av förtyckande strukturer. Att sådana som jag ser upp till skulle argumentera på något annat sätt. Det är min rädsla så väl i min avhandling som i mina andra texter på bloggen och på twitter. Det slutade ju ändå med att jag tryckte på skicka, i båda fallen. Jag tog klivet över mållinjen kanske för att jag också är nyfiken på vad som kommer att ske. Vad finns på andra sidan. Kanske är det just denna balansgång mellan att vara nyfiken och rädslan av att bli etiketterad som är så svår att hantera vilket gör att de flesta struntar i det. Vi struntar i att tycka, manifestera, säga ifrån och skicka iväg för saker för granskning.  Men jag tror att det är fel. Vi måste våga skicka iväg våra tankar, våra tweets och våra manus just för att det är så vi kommer vidare. Det är så vi förändrar strukturer till de bättre. Aktivism kan aldrig ske i det fördolda. Det handlar om att manifestera och våga skicka.

Jag har ännu inte fått något svar från opponenterna men på tweeten om hijabuppropet fick jag mycket respons. Mycket handlade såklart om mitt utseende och att jag kanske istället skulle välja niqab för att jag var så ful, att jag var kränkt vit medelklass kvinna som inte fått… ja ni vet vad. Att trycka på skicka har sina konsekvenser och dessa konsekvenser är olika beroende på vilken “skicka-knapp” det handlar om (hoppas att min opponent inte kommenterar mitt utseende). Den 4e september får jag reda på vad opponenterna trycker om mitt manus. Redan imorgon kommer mitt tweetflöde vara överfullt av tyckande om mig i hijab. Att skicka eller icke skicka det är frågan. Jag har inte svaret men jag väljer ändå även här att trycka, denna gång på: publicera.

 

06/08/2013

Om skuldkänslor

Jourhavande Sociolog har inte levt upp till sitt namn denna sommar. Jag har dock en hel del nytt material som jag kommer att hålla på ett tag men jag spånar just nu på ett tema som jag hoppas kunna ta upp under hösten som handlar om kollektivlivets vedermödor.

Idag vill jag bara tipsa om ett blogg inlägg av The Thesis Wisperer. Inlägget gjorde att allt föll på plats. Det är just så jag känner men jag har aldrig riktigt …fått ner det på papper… (och oj vad det kändes förlegat att skriva:D)

Inlägget handlar om skulden som många doktorander drar omkring på. Skulden om att inte jobba tillräckligt. Denna skuld förlamar och gör att ingen tid blir ledig tid för att så går man bara omkring och tänker på vad man ska göra när man ska jobba igen. Våga vara lediga är idag min uppmaning!

Läs Paula Hanasz ärliga och sköna inställning: PhD lifestyle guilt

Jourhavande Sociolog är härmed jourhavande igen.

 

 

11/06/2013

En kväll med Slavoj Žižek

Jag önskar att jag i detta inlägg skulle kunna redogöra för Slavoj Žižeks tankar och idéer. Det går inte. Jag kan inte. Eller, jag vet faktiskt inte ens om det är fysiskt eller psykiskt möjligt att kondensera ner denna mans idéer till ett blogginlägg. Han är en vad man kan kalla en legend. En kulturteorins Elvis har någon sagt. Han har en tidskrift (International Journal of International Journal of Žižek Studies) uppkallad efter sig och dedikerad till att försöka applicera, förklara och problematisera hans teorier om samhället.

Igår var Slavoj Z på tankeverket på Södra teatern och där var fullt med människor som ville höra och se denna legend. Han hoppade en hel del mellan olika ämnen men här är några personliga highlights:

Han pratade om sin fascination av Malcolm X och hur han avskyr rasism men också den beskäftiga antirasismen bland övre medelklassen som aldrig behöver uppleva motsättningarna som kan finnas bland arbetarklassen.

Han pratade även om hur man måste förstå att det i kölvattnet av varje systemförändring också, förutom det hemska som kommer med krig, koloniavisering och maktutövning, också kan uppstå ett sorts rum där nya sätt att agera också finns.

Han pratade att det enda möjliga politiska system är ett som innebär mer kontroll av banker och andra kapitalistiska instanser. Han ifrågasatte myten om att Stalinism var för totalitär genom att hävda att problemet snarare låg i för lite struktur än för mycket när det gällde Stalin.

Han pratade också om att vi alla är entreprenörer av självet (kanske som ett symptom på systemet) och att vi ständigt försöker marknadsför oss på olika sätt. Där kan man ju bara konstatera att när det gäller marknadsföring så är Slavoj Žižeks en riktig stjärna.

Hans sätt att använda exempel från olika platser och kontexter är underhållande men det är inte ofta de fungerar för att förklara den tes han har. Ett sådant exempel är när han skall prata om makt, motstånd och antagonism. Då förväntar man sig av en marxist som man väl ändå får säga att han är att han helt skall undvika att prata om t.ex. etnicitet eller ras och istället fokusera på strukturella och materiella olikheter.
Just som man tror att man vet vad han ska säga så gör han just det som man inte förväntar sig. Då tar han exemplet från en by i där det finns en konflikt mellan en grupp Romer och lokalbefolkningen. Han försöker då säga att det är för att de har blivit tillskrivna ‘Romerskap’ som det kommer att handla om etnicitet och inte klass. Det han gör i den stunden är att problematisera kring att ett problem kan kläs i etnisk skrud för utan att det för den delen inte ligger andra strukturella orsaker bakom.

Tack Slavoj Žižeks för att du fick mig att känna upprymdhet över att världen bara bli mer och mer komplex och allt det vi trott oss veta om den måste ständigt tänkas om för att den kunskapen förändras. Detta innebär att samhällsvetenskapen alltid behövs och att vi som samhällsvetare aldrig blir klara.

Tack tankeverket!

Här är en av mina personliga favoriter där Slavoj Žižeks pratar om sex och kärlek med Babels reporter:

 

06/06/2013

Vi ska riva hela reva!

Då var det dags att skriva några rader om nachonaldagen. Denna dag då folk aldrig är mer villiga att städa, tvätta eller ta sig an andra sysslor som ligger sist på listan.

Själv är jag lite likadan. Jag vill inte fira men när min vän Mahad visade sig vara moderator för en liten festival i Rinkeby så kändes det som ett bra sätt att markera nationaldagen. Festivalen anordnades av Shanta basket och ABF och kanske fanns det ett litet extra intresse från politikerhåll att delta just i år. Både Erik Ullenhag och Hillevi Engström var där och talade och blev dessutom ganska hårt manglade av Mahad som ställde frågor om arbetslinjen och vad de tänkt göra för orten i den frågan. Kanske kändes de båda talarna lite trötta. Kanske bli man trött på sin egen röst som pratar om vikten av att arbeta och se arbetslöshetssiffrorna skena.

Bästa med hela dagen var ändå Ayesha som fick torget att sjunga i kör “vi ska riva hela reva”.

image

Jag vet att det kan verkar oerhört pretantiöst att åka från Södermalm till Rinkeby på nationaldagen. Det är en risk man får ta. Jag tycker det handlar om att se, uppleva och manifestera att vi måste hålla kvar vid våra höga ideal om jämställdhet och omfördelning. När jag sjöng med i “vi ska riva hela reva” så kände jag att det var det bästa jag kunde göras en dag som denna. Jag skulle ha gjort det vilken dag på året som helst men just idag kändes det lite bättre. Jag lämnade tvätthögen otvättad och lägenheten ostädad och skränade istället “vi ska riva hela reva… Vi ska riva hela revaaaa!”

Grattis på nachonaldagen

04/06/2013

Om begrepp

Det här inlägget handlar om begrepp. Inom akademin handlar det mycket om begrepp och om vad man underförstått antas tycka genom att använda ett visst begrepp.

Efter att jag skrivit en reflektion kring det som hände i Husby för ca en vecka sedan blev frågan om begrepp genast aktuell igen.

I mitt inlägg använde jag ordet ‘utanförskap’ och trots att jag försökte driva tesen att vi inte ser det rasistiska och klassade strukturerna som skapar ilska så gjorde begreppet ‘utanförskap’ att jag blev avfärdad av speciellt en person som jag bryr mig mycket om.

Utanförskap signalerar en känsla och har används mycket av liberala debattörer ficka jag höra. Genom att använda ordet så skriver man in sig i en diskurs som riktar fokus från strukturer mot aktörer. Det är ju precis tvärt emot vad innehåller i inlägget försökte argumentera. Jag tänkte nog i min enfald mig att det måste kunna finna strukturellt utanförskap också där system skapar utanförskap och som till slut gör människor galna. Men begreppet gjorde våld på innehållet. Det ska jag försöka undvika framöver.

Jag vill med detta inlägg inte ta tillbaka det jag sa och tror jag lärt mig en läxa. Inom akademin är vi noga med att definiera våra begrepp innan vi använder dem. Ska bli bättre på att göra det även här.

Tack M för feedback!

04/06/2013

Crop100 minskar röran i ditt liv

Lite sent men ändå.

Idag fann jag (via twitter) vägen till denna fantastiska lilla blogg som ifrågasätter konsumtionssamhället och tipsar om hur man göra sig av med saker man inte behöver på ett hållbart sätt. Trots att jag inte alltid tror på att lägga ansvaret på individen så kan jag inte hjälpa att tips om bloggen som ändå synliggör det överflöd vi är vana att leva med och i. kanske kan detta om många hänger på till en förändring på policynivå.

Crop100 är ett projekt där initiativtagarna Fredrik Wass (som även initierat blogg100) och Michael Kazarnowicz uppmanar oss att göra oss av med materiella ägodelar och frigöra mentalt och fysiskt utrymme för att minska röran i våra liv. Kasta, sälja, det är upp till dig men hundra saker ska bort inom loppet av ett år, skriver de i projektbeskrivningen.

Jag skulle vilja vidga detta till att även innebära att göra om gamla saker så att de fyller nya funktioner. Här kommer mitt aningen långsökta crop100 projekt från i höstas som handlar om en irriterande spotlight som bländat mig. Istället för att köpa något så tog jag ett gammalt foto på mig själv (självgodhet är vackert i lagom mängd) och tejpade fast. Poff…Så hade jag en spotlightskärm. Jag räknar detta som min föra mentala frigörelse.

Nästa steg blir nog klädhängarmetoden som synliggör alla kläder som jag inte använder. Cleansing.

 

Newer Posts
Older Posts