De senaste veckorna, har slopandet omförhandling av överskottsmålet stått i centrum. Överskottsmålet infördes i samband med 90-talskrisen för att få kontroll på statsfinanserna. Nu menar många ekonomer att målsättningen spelat ut sin roll eftersom Sveriges statsskuld minskat kraftigt. I förrgår skrev jag om de ökade klyftorna utifrån en artikel i DN. Idag skriver DN igen att det kanske handlar om en myt och att man i alla fall inte kan anklaga alliansen för att vara största boven i detta drama.

Magdalena Andersson framställs i dagens DN debatt som kritisk till att överskottsmålet inte har nått dvs att statsfinanserna ska gå ­ 1 procent plus i snitt över en konjunkturcykel.Om så är fallet eller om hennes citat är rykt ur sin kontext är svårt att bedöma men det som är intressant här är ifall Socialdemokraterna inte riskerar att bita sig själva i svansen i den här frågan.

Är det inte så att det anses väldigt ‘sosse’ att investera sig ur kriser? Att satsa på social och materiell infrastruktur har väl varit Socialdemokraternas mantra. Att nu vara så övertygade om att överskottsmålet ska nås till varje pris är kanske inte så smart tänker jag just för att det inte är så ‘sosse’ att ha en massa pengar på banken när folket behöver bättre skolor och fler arbetstillfällen för att kunna leva upp till mål som är mycket längre bort än överskottsmålet.

Ett mål är väl per definition dessutom just ett mål. Något man ska sträva efter och något föränderligt. Ett mål, per definition skall väl inte nås till vilket pris som helst utan skall vara beroende på vart man är just där och då. Kanske riskerar Socialdemokraterna att verka mer höger än högerblocket om de fortsätter att hävda att överskottsmålet inte uppnås och skall uppnås på bekostnad av viktiga investeringar i den välfärd som målet till en början var till för säkra.