Ikväll har jag fått uppleva en fantastisk kväll på en av Stockholms många kulturscener. Jag var lite sen. Kände mig lite fånig när jag trängde mig in i källarlokalen där alla redan satt men jag gick ändå in i rummet utan att tveka. Sedan njöt jag av föreställning samtidigt som jag tittade jag mig runt. Som så många gånger förr insåg jag att alla såg ut som mig. Lagom uppklätt. Runda glasögon på vita ansikten.

På vägen hem läste jag Åsa Lindeborgs text om att det är skillnad på vem som får säga vad i dagen kulturdebatt som jag också läste som en text om vem som ges möjlighet att känna tillhörighet i densamma. Jag nickade igenkännande. Jag kan inte själv hävda att jag har mycket kapital när det kommer till kultur men min uppväxt gör att jag sällan känner mig obekväm eller fel. Jag har i och för sig också lärt mig hur man gör i dessa kretsar men jag har, på grund av hur jag ser ut (tillsammans och med mitt inlärda sätt att agerar) lättare att känna tillhörighet i olika sammanhang, än andra även fast de nog egentligen har mer anledning än mig att känna denna känsla. Jag kan alltså utan att ens försöka ofta (men inte alltid) får vara en del av dessa rum fast än många andra nog vet mer om kulturen i sig. Jag har därför ett försprång på grund av att jag är född in i en viss familj och detta är ett försprång som jag måste ta ansvar för. Jag kan njuta just för att jag “passar in”. Jag kan känna tillhörighet för att jag anses tillhöra. Med andra ord, skulle man kunna säga att jag tillskrivs ett insideprivilegium utan att nödvändigtvis ha förtjänat det. Detta gäller i så väl kulturens finrum som i andra fina rum. Detta är inget jag som individ kan göra mycket åt. Jag kan bara ödmjukt inse att så är fallet. När detta är något som fler än ett fåtal ödmjukt inser så kan vi vara en struktur på spåren och när denna struktur är avtäckt så kan vi möjligtvis göra något åt den.