Jag har inga barn och jag har inte uteslutit att det kanske blir något någonting och jag har följt debatten om frivillig barnlöshet på avstånd för att jag inte haft något att säga.

Det har varit en väldans massa snack om frivillig barnlöshet på senaste tiden. Kanske aningen mer efter boken “Ingens Mamma” recenserades i DN av Ann Heberlein. Debatten verkar ha kommit att handla om (1) vad som egentligen är normen för kvinnan:  att ha barn eller att inte ha det. Den har även handlat om ifall kvinnor som inte har barn har gjort det valet för att de hatar barn, är ego eller bara är allmänt onormala så ja jag tror nog att ha barn är normen.

Jag tänker ibland att kanske är det för att jag inte har egna barn som jag tycker om andra barn så mycket. Särskilt mina brors och vänners barn. Jag är ganska övertygad om att det är trygga med mig. Jag känner kärlek till dem och dem till mig och jag kommer att försvara dem med mitt liv om jag måste.

Jag måhända inte vara någons mamma men jag är mångas extramamma. Så fick jag det sagt:)