De senaste dagarna har varit besynnerliga. I detta inlägg vill jag därför dra några paralleller mellan mitt eget skrivande av slutmanus och en twitterdebatt som jag givit mig in i då jag ser en gemensam nämnare i de känslor som det innebär att trycka på skicka.

Den 14 augusti lämnade jag in mitt slutmanus av en doktorsavhandling som jag jobbat med i snart 4 år. Jag är en av alla dessa som har älskat forskningsutbildningen och jag har njutit av att få skriva och tänka och av den frihet som detta innebär. Samtidigt när dagen är där för att skicka iväg alla dessa tankar för någon att granska så känner man sig så liten och osäker. Det som varit personligt blir publikt. Detta mål som känts så långt bort och så ouppnåeligt många gånger står plötsligt inför en och istället för att rusta över mållinjen så tvärstannade jag. Där satt jag med mailet framför mig med bilaga och allt och kunde inte trycka på skicka.

En liknande känsla hade jag idag när jag laddade upp en bild på twitter av mig själv bärande hijab i stöd för #hijabuppropet som börjar imorgon.  Denna fråga om en kvinnas rättigheter är så stor och så komplex och slöjan har varit och är ofta kvinnoförtryck. Men vi kan inte på grund av ett förtyck legitimera andra kvinnoförtryck i dess namn. När jag läste Bilan Osman, Fatima Doubakil , Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libres debattinlägg i Aftonblandet så tänkte jag speciellt på en ung kvinna som jag känner som bär hijab och som berättat för mig om de blickar hon får på tunnelbanan. För mig räcker det för att jag ska kunna manifestera. Jag manifesterar för kvinnor som vill ha hijab OCH för de som inte vill. Jag tar på mig en hijab just för att jag har rättigheten att bära den eller att inte. Jag manifesterar för att jag inte tycker att någon skall bli slagen eller mobbad för vad de har på sig eller inte har på sig. Hijab som en minikjol. Men sedan infinner sig samma känsla som med slutmanuset. Jag vågar inte trycka på skicka.

Så nu några retoriska frågor  i sann Carrie Bradshaw-anda: Vad är då detta ett symptom på? Varför tvärstanna vi ofta på mållinjen? Varför säger vi inte ifrån när någon far illa? Varifrån kommer denna rädsla för att trycka på skicka?

Detta är det social strukturerna som hindrar oss. Ibland är det bra men ofta gör det att man inte vågar visa vad man tycker och inte vågar stå upp för något för att man vill tillhöra en viss grupp. Jag är till exempel ofta rädd för att jag i min iver att slåss för rättigheter ska förminska betydelsen av förtyckande strukturer. Att sådana som jag ser upp till skulle argumentera på något annat sätt. Det är min rädsla så väl i min avhandling som i mina andra texter på bloggen och på twitter. Det slutade ju ändå med att jag tryckte på skicka, i båda fallen. Jag tog klivet över mållinjen kanske för att jag också är nyfiken på vad som kommer att ske. Vad finns på andra sidan. Kanske är det just denna balansgång mellan att vara nyfiken och rädslan av att bli etiketterad som är så svår att hantera vilket gör att de flesta struntar i det. Vi struntar i att tycka, manifestera, säga ifrån och skicka iväg för saker för granskning.  Men jag tror att det är fel. Vi måste våga skicka iväg våra tankar, våra tweets och våra manus just för att det är så vi kommer vidare. Det är så vi förändrar strukturer till de bättre. Aktivism kan aldrig ske i det fördolda. Det handlar om att manifestera och våga skicka.

Jag har ännu inte fått något svar från opponenterna men på tweeten om hijabuppropet fick jag mycket respons. Mycket handlade såklart om mitt utseende och att jag kanske istället skulle välja niqab för att jag var så ful, att jag var kränkt vit medelklass kvinna som inte fått… ja ni vet vad. Att trycka på skicka har sina konsekvenser och dessa konsekvenser är olika beroende på vilken “skicka-knapp” det handlar om (hoppas att min opponent inte kommenterar mitt utseende). Den 4e september får jag reda på vad opponenterna trycker om mitt manus. Redan imorgon kommer mitt tweetflöde vara överfullt av tyckande om mig i hijab. Att skicka eller icke skicka det är frågan. Jag har inte svaret men jag väljer ändå även här att trycka, denna gång på: publicera.