Jag tycker att vi måste komma vidare från det eviga ältande av att ‘ta debatten’ eller inte. ‘Ta debatten’ har blivit ett legitimerande slagord för att kunna prata om problematiken på SDs premisser vill jag hävda. Detta är fel väg att gå.

Varför inte vrida på argumentet och istället prata om problemet som det vekligen är. Det vill säga som ett socialt utanförskap. Detta gör att vi ‘tar debatten’ utan att ta den på SDs premisser.

Tänk så här. Det som SD hävdar är en ‘invandringsproblematik’ är egentligen något annat. Genom att fokusera på detta ‘annat’ kan vi våga prata om utanförskapet utan att koppla det till att man klivit över en nationell gräns. Utanförskapet får konsekvenser för nya grupper idag än det gjorde när folkhemmet byggdes men mekanismerna är detsamma skulle jag hävda. Det handlar om att vissa individer har färre möjlighet att konkurrera på välförsstatens premisser och det är detta problem vi bör fokusera på.

Jag var på ett seminarium med Qaisar Mahmoud som skrivt boken ‘ Jakten på svenskhet’ som fått både ris och ros. Det jag tycker han framförallt gjorde bra i samtalet men som kanske inte framgår i boken är att trycka på att om vi har ett land som heter Sverige så blir svenskhet något som man vill uppnå. Om staten Sverige inte funnits hade denna identitetsmarkör varit oviktig. Med andra ord det är sammanhanget som definerar vad vi kan och vill vara.

Det är således satatens, genom politikernas, ansvar att definiera vad det är vi ska tala om här. Jag tycker inte man ska ‘ta debatten’ när den definerats av fasister. Jag tycker dock att politikerna har en öppen dörr att sparka in här som handlar om att det inte är invandringen som är propblemet. Det handlar istället om vem som har makten och resurserna och vilka som inte har det. Klassisk social teori a lá Weber eller Marx. Måhända är dagens utanförskap etnifierat i någon mening men det handlar fortfarande om kapital ekonomiskt, socialt och i viss mån kulturellt sådant. Det Qaisar visar är att han som har mycket av det kulturella och det ekonomiska kapitalet kan känna tillhörighet till ‘en surdegsklass’ som han kallar (jag skulle kanske kalla det dagens medelklass) men att han forfarande känner att det är något som gör att man inte tillhör fullt ut. Om han känner så, hur är det då för dem som inte har lite av samtliga kapital?

Detta tror jag handlar om vissa har makt att tillskriva personer vissa egenskaper medan andra inte har det, och att möjligheten att göra motstånd till dessa tillskrivningar är olika. Hur vi för oss och vad vi har för materiella saker tar oss bara så långt och det har teorier om social klass visat om och om igen. Så är inte det Qaisar pratar om just detta. En ny arbetsklass berättelse om en klassresa som är villkorad av i detta fall etnisk bakgrund eller hudfärg men som tidigare var villkorad av kön eller just vad dina föräldrar var födas in i för klass. Offerkoftorna som hatar har mer gemensamt med denna nya arbetarklass än de tror men problemet är att de sparkar nedåt istället för uppåt.

Jag tycker att det vore en idé att prova om man inte kunde vända tillbaka debatten så att den handlar om socialt utanförskap där fokus ligger på eknomiska och social utanförskap i likhet med klasskampen i Ådalen och kvinnorörelsen som fortfarande harvar på. Kanske kan man till och med kan via detta perspektiv visa på att de kränkta männen i offerkoftor som röstar på SD och konspirerar mot en kulturelit har ganska mycket gemensamt med det utanförskap som vi ser i den nya ‘arbetarklassen’ där medlen för att uppnå sina mål är begrännsade om än på basis av samma strukturer men med något andra konsekvenser. På detta sätta kanske återigen kan komma och prata om en struktur som leder till utanförskap för vissa grupper utan att tala om invandring. Det vore skönt tycker jag.