Jourhavande sociolog

en sociologisk självhjälpsblogg

25/11/2017

Om arbetet med #akademiuppropet och om internetsufragetter

Så nu var det ute.

Det började ett samtal om #medvilkenrätt och om att någon borde göra något inom akademin. Två veckor efter denna mörka måndagskväll den 13 november 20.33 är #akademiuppropet ute till allmän beskådan.  En hemlig grupp och ära kvinnliga vänner i akademin lades till. Med posten “Tack för att ni är med och bryter tystnaden” öppnades ett lock. Vänner lade till vänner som lade till vänner. Vi startade ett uppror. En e-post startades. Kanske inte alla ville dela erfarenheter i gruppen.

Vi hoppades skulle bli några stycken. Vänner, bekanta inom akademin hörde av sig och frågade om de kunde hjälp till på något sätt. Tills slut var vi 8 personer i admingruppen och och vi fokuserade på att godkänna nya medlemsförfrågningar. Först var vi restriktiva. Googlade och försökte se om de var anställda inom akademin. Det blev svårare ju fler som ville vara med. Någon hjälpte till att börja arbetet med namninsamlingsformulär. Jag tror ingen av oss visst vad vi gav oss in på. Jag visst det i alla fall inte och tur var väl det för hade jag vetat hade jag inte vågat. I admintråden kallade vi oss internetsufragetter lite på skoj. Så här i efterhand känns det faktiskt som att vi är just det.

Vittnesmål från utsatta kvinnor inom akademin började komma in och många fler än de direkt utsatta kvinnorna som arbetade, hade arbetat eller varit studenter i akademin ville vara med och diskutera sexuella trakasserier och sexism inom akademin och vad som behövde göras. Vissa valde att dela berättelser och förslag på förändring direkt i gruppen. Andra valde att skicka dem med e-post. Sedan börjande journalister kontakta oss i admingruppen. Vi sa att vi skulle återkomma när vi hade gått i genom berättelserna och de lät oss hållas. Tillsammans med de andra internetsufragetterna tog vi beslut om hur vi skulle gå vidare, vad vi skulle heta, vem som skulle få vara med, var vi ville publicera och vem som skulle göra vad  allt efter att gruppen ökade i medlemsantal och även fast vi kanske inte gjorde allt helt korrekt från början så gjorde vi det bästa vi kunde. Till slut kunde vi inte kontrollera gruppen. Den levde sitt eget liv. Tack alla som var med.

Nu är gruppen stäng för att säkra sekretess och uppropet ute. Många var ledsna när vi stängde den och vill att den skulle vara kvar men vi kände att gruppen spelat ut sin roll som forum för just detta upprop. Trots att många i stridens hetta vill dela sina berättelser så ville vi ta ansvar för vad vi startade. Därför avslutade vi det också. Vi satt då igen på kvällar och nätter och raderade varje medlem för hand. Det var terapeutiskt för oss och vi tänkte hela tiden. Tack för att ni var med denna resa. Många har skrivit under upproper men vissa kanske inte hann. Namninsamlingen är öppen ett tag till om man vill skriva under.

Frågan om sexuella trakasserier och sexism inom akademin och inom andra branscher är en viktig fråga. Akademin, som andra av samhällets organisationer, inte ett slutet system. Akademin idag har en lång historia, vilar på gamla traditioner – många bra men också många dåliga. Den är uppbyggd för att vara stabilitet och hierarkisk.  Akademin är också stelbent och maktstrukturer som finns i samhället sitter även i denna kontexts väggar. Vi var således inte förvånad av de berättelser som kvinnor delade med sig av, vi var heller inte förvånad över att det finns berättelser från alla discipliner, funktioner, platser och bland kvinnor i alla åldrar. Vi var bara förfärad och ledsen att det var så många och att vi inte kommit längre. Akademin är också bygd på idén på logiskt tänkande. Kanske är det just det senare som kommer att göra att det logiska är nu att ta tag i denna fråga på riktigt och sätta stopp för detta.Samtidigt är akademin en plats för problematiserande, paradigmskiften och omkullvälta hypoteser så kanske är detta början på något stort. Kvinnor har ännu en gång gått samman men denna gång på nätet och organiserat sig för att återigen säga att nu får det vara nog och #akademiuppropet är förhoppnings bara början.

Fördelningen bland de som skrivit på uppropet är spridd vad gäller både ålder, plats i Sverige, disiplin och funktion inom akademin. Här är några diagram som visar denna spridning.

*skillanderna i antal svar handlar om att vissa inte svarat på alla frågor.

Tack alla som var med och stöttade, hejade på och kom med förslag men speciellt… Ett stort varm och systerligt tack till alla ni utsatta kvinnor som delade med er av era berättelser. Det är era berättelser vi andra backar och utan dessa berättelser hade inte uppropet blivit en lika stor käftsmäll. Ni är våra verkliga internetsufragetter!

Ikväll publicerades en del i SvD.

#akademiuppropet

26/09/2016

Brante och professionssociologins svarta låda

Idag fick jag reda på att Thomas Brante avlidit efter en tids sjukdom och insåg att jag måste skriva några rader på min annars sovande blogg. En av de första texterna jag läste under forskarutbildningen var Thomas Brantes artikel Sociological Approaches to the Professions (1988) i Acta Sociologica. För mig öppnade denna text upp professionssociologins svarta låda. I artikeln beskrivs i huvudsak två olika traditioner inom professionssociologin. Den första beskriver Brante (1988) som en ”naivistisk” tradition (min översättning av ‘naive’ tradition) och den andra beskriver han som en ny-weberiansk eller ett ”cyniskt” alternativ (min översättning av ‘cynical’ alternative). Han lyfter också dessa två traditioners tillkortakommanden genom att bland annat peka på deras universella anspråk. Brante menar i artikeln att forskningstraditionerna om professioner snarare kommer från professionellas egen självbild under specifika och begränsade social och historiska omständigheter. Han avslutar artikeln med att föreslå en mer realistisk ingång för att studera och förstå professioner som grupp. Denna text påverkade mig på ett sätt som kanske bäst kan beskrivas som ett uppvaknande. Denna text gjorde inte bara att jag fick den hjälp jag behövde för att kunna reflektera kring hur sociologin har studerat professioner. Den gjorde också att jag vågade ta steget och kombinera professionsteorier med mer social psykologiska perspektiv och gränsdragningsteorier. För mig som professionsforskare har jag ofta vänt mig till forskningsnätverk utanför Sveriges gränser och nu när nyheten om att Brante gått bort nått mig funderar jag ännu en gång på den svenska professionsforskningen framtid. För mig var Brantes artikel i Acta Sociologica den klapp på axeln och kanske den puff i ryggen som gjorde att jag våga fortsätta att analysera läkare med examen från andra länder utifrån ett professionsperspektiv. Jag förstod inte bara de forskningstraditioner som fanns utan jag vågade också ta steget bortom dessa. Det var tack vare Thomas Brantes artikel och den finns kvar trots att han nu lämnat oss.

Referens:

Brante, T. (1988). Sociological Approaches to the Professions. Acta Sociologica, 31(2), 119–142. http://doi.org/10.1177/000169938803100202

25/11/2014

Om rädslan för IT

Long time, no blogg…

Nu är jag jag pappersdoktor. Jag har fått ett första vikariat som lektor på ett universitet och läser då en kurs som heter Kursdesign med IT för att kunna förmedla mina kunskaper till studenter. Jag har lärt mig mycket om tröskelbegrepp och alignment men kursen har också öppnat mina ögon för framtidens universitetsundervisning. Det stora hotet mot den traditionella universitetsundervisningen heter MOOC som står för Massive Open Online Course där man kan läsa en kurs var än man befinner sig. Denna rädsla återfinns i mindre skala även när det gäller hur studenterna använder sociala medier har jag märkt. Även fast rädslan i sig är aningen överdriven och såklart väldigt skiftande beroende på lärare och institution så står det klart att universitetsvärlden måste hänga med i en förändring som handlar om hur vi ser på undervisning och studenternas sätt att ta till sig kunskap.

17/06/2014

Om hinder i arbetslivet för läkare och psykologer

Så nu var min avhandling om läkare med utländsk examen klar och försvarad. Tack alla som var med och alla som skickar kommentarer och synpunkter i efterhand. Jag har fått kommentarer från professionshåll på att jag i avhandlingen inte går in på anledningen till att ILIS (Internationella läkare i Sverige) lades ner och att det därför låter som om den informationen inte finns vilket ju såklart inte är fallet. Anledningen bakom fick tyvärr inte plats och jag ansåg att den inte spela så stor roll för argumentet jag vill göra som handlade om att en plats där frågor rörande just utländskt utbildade läkare försvann. Ville bara klargöra det här.

Avhandlingen finns att ladda ner på här

På tal om detta med hinder för professionella med utländsk utbildning så är tydligen fallet med psykologer ett som kräver mer uppmärksamhet. Mattias Lundberg skriver på sin blogg om detta: I ett samhälle av ökad mångfald behöver även en yrkeskår av de som skall möta människors psykiska hälsa präglas av kulturell mångfald. Psykologkåren är i många avseenden förhållandevis homogen och skulle vinna på ökad heterogenitet. Att söka påverka detta i antagningsprocessen till psykologprogram är en väg som vare sig tillåter att identifiera effektiva lösningar eller att inom rimlig tid ge ett resultat. Att låta personer med utländska psykologexamina praktisera i Sverige skulle vara just det.

För hela inlägget se Mattias Lundberg blogg

Tar gärna emot tips om personer med psykologexamen från annat land som är i Sverige nu för detta behöver undersökas.

04/02/2014

Om barnlöshet

Jag har inga barn och jag har inte uteslutit att det kanske blir något någonting och jag har följt debatten om frivillig barnlöshet på avstånd för att jag inte haft något att säga.

Det har varit en väldans massa snack om frivillig barnlöshet på senaste tiden. Kanske aningen mer efter boken “Ingens Mamma” recenserades i DN av Ann Heberlein. Debatten verkar ha kommit att handla om (1) vad som egentligen är normen för kvinnan:  att ha barn eller att inte ha det. Den har även handlat om ifall kvinnor som inte har barn har gjort det valet för att de hatar barn, är ego eller bara är allmänt onormala så ja jag tror nog att ha barn är normen.

Jag tänker ibland att kanske är det för att jag inte har egna barn som jag tycker om andra barn så mycket. Särskilt mina brors och vänners barn. Jag är ganska övertygad om att det är trygga med mig. Jag känner kärlek till dem och dem till mig och jag kommer att försvara dem med mitt liv om jag måste.

Jag måhända inte vara någons mamma men jag är mångas extramamma. Så fick jag det sagt:)

 

26/01/2014

Om kulturella rum

Ikväll har jag fått uppleva en fantastisk kväll på en av Stockholms många kulturscener. Jag var lite sen. Kände mig lite fånig när jag trängde mig in i källarlokalen där alla redan satt men jag gick ändå in i rummet utan att tveka. Sedan njöt jag av föreställning samtidigt som jag tittade jag mig runt. Som så många gånger förr insåg jag att alla såg ut som mig. Lagom uppklätt. Runda glasögon på vita ansikten.

På vägen hem läste jag Åsa Lindeborgs text om att det är skillnad på vem som får säga vad i dagen kulturdebatt som jag också läste som en text om vem som ges möjlighet att känna tillhörighet i densamma. Jag nickade igenkännande. Jag kan inte själv hävda att jag har mycket kapital när det kommer till kultur men min uppväxt gör att jag sällan känner mig obekväm eller fel. Jag har i och för sig också lärt mig hur man gör i dessa kretsar men jag har, på grund av hur jag ser ut (tillsammans och med mitt inlärda sätt att agerar) lättare att känna tillhörighet i olika sammanhang, än andra även fast de nog egentligen har mer anledning än mig att känna denna känsla. Jag kan alltså utan att ens försöka ofta (men inte alltid) får vara en del av dessa rum fast än många andra nog vet mer om kulturen i sig. Jag har därför ett försprång på grund av att jag är född in i en viss familj och detta är ett försprång som jag måste ta ansvar för. Jag kan njuta just för att jag “passar in”. Jag kan känna tillhörighet för att jag anses tillhöra. Med andra ord, skulle man kunna säga att jag tillskrivs ett insideprivilegium utan att nödvändigtvis ha förtjänat det. Detta gäller i så väl kulturens finrum som i andra fina rum. Detta är inget jag som individ kan göra mycket åt. Jag kan bara ödmjukt inse att så är fallet. När detta är något som fler än ett fåtal ödmjukt inser så kan vi vara en struktur på spåren och när denna struktur är avtäckt så kan vi möjligtvis göra något åt den.

29/10/2013

Kommentarer på forskningsbloggande

Eftersom jag tagit bort möjligheten att kommentera på bloggen tackar jag genom att dels dessa direkt på bloggen. Tack Luis!

20131029-191155.jpg

29/10/2013

Om forskningsbloggande och forskning

Jag sitter här vid mitt skrivbord och blickar ut över Hammarbybacken i fjärran. Det är tyst förutom stadsförvaltningens lövblåsande. Jag har nu hållit på med mitt doktorand projekt i sant 5 år. Tyvärr syns det inte i denna blogg så ofta och det har att göra med en ängslan över att hur mycket man ska dela med sig. Så idag läste jag en annan klok akademikers bloggpost på Next Scientist och tänkte att att det är ju inte så dumt det här med att skriva vad man håller på med. Ben undrar i inlägget Science Blog and Scientist – Oil and Water? om forskningsbloggande och forskning är som olja och vatten.

Jag tror att svaret på frågan är: Ja. Följdfrågan blir såklart: But why?

Det finns några föreställningar om bloggande inom akademin som kan ge svar på detta:

  1. Bloggande tar tid från annat skrivande
  2. Bloggande är journalistik
  3. Bloggande gör inget för forskningen

Jag börjar med den första föreställningen (och återkommer nog till de andra senare så att det inte tar så mycket tid från mitt ‘riktiga’ skrivande).

Det ligger ju något i denna föreställning men jag har också märkt att när jag skriver en blogg text så lyckas jag ofta förklara något enklare än när jag skriver text till kapitlena i min avhandling. Detta har kanske en viss förklaring i det faktum att jag skriver en monografi på engelska men  jag tror det finns några fler komponenter.  Att skriva en akademisk text är att skriva en viss kultur. Det handlar om att ‘hinta’ med hjälp av vissa begrepp till den tradition du valt att doktorera inom (detta gäller i alla fall samhällsvetenskaplig forskning) . Inom varje tradition finns också en massa under traditioner som man också måste hålla koll på. Detta gör att när man skriver och speciellt ju längre man kommer i sitt skrivande ju mer insikt får och ju ängsligare blir man. Denna ängslighet tacklas ofta genom att man så abstrakt man bara kan (och ofta då så nära den man ser upp till) så att läsaren inte kan läsa mellan raderna. Att skriva dunkelt är ett sätt att inte visa sig själv och sin ‘small little study’ som jag än gång har kallat ett delprojekt i en presentation. Man vill liksom inte synas utan gömmer sig istället bakom tjusiga eller luddiga formuleringar.  Det implicita behöver man ofta inte försvara. Att blogga menar jag hjälper till att få igång fingrarna speciallt för mig som skriver på engelska där formuleringarna är svårare att få till. Det hjälper mig också att explicit-göra min tankar till förståeliga ord och meningar.

Nu frågar ni er säkert: Varför skriver du inte om din forskning? Svaret på den frågan har jag inte men jag kanske kommer dit. Jag tror dock att det handlar om att jag är mitt i det. det är så nära att jag inte har distans till den texten.

Jag lovar att göra ett försök så småningom. Tills dess får ni hålla tillgodo med mina meta tankar om akademiskt bloggande.

 

 

02/10/2013

Om att förklara utan att förändra

En liten tanke på pendeln från Uppsala:

Sociologi förklarar sociala problem, konstruktioner, kategorier och positioner och vad det är som gör att människor drabbas, tillskrivs och positioneras. Det vi gör att säga: givet en viss kontext så är det så här och det kan bero på x, y, z….

I min avhandling till exempel så förklarar jag hur invandrarskap får betydelse för läkares sociala praktiker genom att dels titta på hur läkarprofessionen skapar materiella gränser dels genom vem som får läkarlicens etc men också symboliska gränser genom olika föreställningar om ‘den Andre’. Jag har dock inga lösningar på problemet, tyvärr.
Socialt arbete handlar om att förändra sociala problem, konstruktioner och positioner som människor hamnat i på grund av diskriminerande strukturer. Det socionomer gör är att säga: givet en viss kontext så är det så här och det kan vi förändra genom att x, y, z….

Det är kanske av den anledningen som Sociologer anses aningen cyniska. Man kan alltid skylla på stukturer för att undgår att göra något år saken.

17/09/2013

Om ojämlik epistemisk tillgång i nära relationer

Dagen började med en fantastik disputation som handlade om epistemisk ojämlikehet i interaktioner då min kollega Clara Iversén försvarade sin avhandling “Making Questions and Answers Work” i Universitetshuset.

Resten av dagen har jag funderat mycket på detta med vad det är som gör att frågor och svar fungerar och framförallt när de inte gör det.

John Heritage (2012) menar att jämlikhet i epistemisk tillgång kan vara begränsad till specifika delade erfarenheter av personer, objekt och händelser. Trots det kan delad erfarenhet inte garantera denna jämlikhet. Han använder följande exempel när ojämlikhet uppstår trots delad erfarenhet:

My doctor and I may both look at an X-ray of my foot, but mere observation will not provide me with the epistemic resources to concur with, or contest, her diagnostic conclusion.

I detta exempel så är ojämlikheten på något sätt beständig på grund av den institutionella kontexen. Jag skulle dock vilja säga att denna ojämlikhet uppstår oftare än så. Senare under dagen hade jag stämt möte med en bekant som jag delat vissa erfarenheter med. Mötet handlade om vår relation. Hen var besviken på att jag inte hade hört av mig och att jag inte hade samma sätt att se vår relation som hen hade. Jag kunde ju inte ‘utmana’ denna upplevda epistemiska ojämlikhet samtidigt som jag själv upplevde vår relation på ett annat sätt. Därför var det som att trots att vi delat erfarenheten av vår relation så hade vi helt olika syn på relationen. Är den då delad kan man undra? Som en röntgenplåt kan en annan människas tolkning av en situation vara obegriplig trots att man är de enda två som varit där. Ojämlikhet i epistemisk tillgång verkar ofta som beständigt i nära relationer. Man kan sällan veta hur den andre erfar en själv eller den erfarenhet man delar. Detta verkar gälla vänskaps- som kärleksrelationer. Det finns alltid strukturer eller ideologier som styr hur vi tolkar erfarenheter och det är kanske bara när dessa tolkningar sammanfaller som man kan få frågor och svar att fungera i institutionella samtal som i samtal mellan oss vanliga dödliga. Fråga blir därför: Är den epistemiska tillgången någonsin jämlik? Och i så fall är det just då som interaktion leder till förståelse?

20130918-000826.jpg

Older Posts